Direktlänk till inlägg 7 november 2010
Jag lyckades komma förbi Skogskyrkogården igår innan spelningen, jag och resten av Stockholm. Det förtar lite av känslan av frid när det är massor med folk, hundar, barnvagnar och bilar överallt, men det var vackert ändå.
Kom inte så långt på kyrkogården, den är ju gigantisk, men fick se minneslunden och irrade mig sedan bort från folket in på en kolsvart och nästan folktom del med gravstenar. Hade kunnat stanna kvar hur länge som helst.
Gravsten med vacker utsmyckning
Jag älskar kyrkogårdar, älsklingen är inte så road av min besatthet men följer snällt med om vi är ute och reser. Jag vill gå på alla som finns, och skulle kunna stanna precis hur länge som helst.
Jag är alltid respektfull, går inte i minneslunden (fy på alla som gör det!) och råkar jag gå över en grav ber jag alltid om ursäkt. Även de döda har känslor.
En del av minneslunden
Jag tände ett ljus för morfar och farfar som tittar ner på mig, för N som dog alldeles för ung och B, hennes fostermor, som följde efter. För alla hundar där uppe som leker och väntar på att jag ska komma, min älskade Madonnavovve som jag saknar så att det gör ont även efter alla dessa år.
Jag tänder alltid ljus, och jag vet att det är uppskattat.
Detalj från minneslunden
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | |||
8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | |||
15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | |||
22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | |||
29 | 30 | ||||||||
|