Så här vacker är jag just nu:

Ingen på jobbet har sagt ngt, jag undrar om de inte har märkt det eller om de är finkänsliga.

Det började att ljusna redan när jag gick till bussen imorse, vi är verkligen på väg mot ljusare tider. Det känns bra, det kändes även som att jag hade försovit mig fram till sena eftermiddagen. Är van vid kolmörker fram till lunch...

Mina battle scars känns bra, ögat är mindre svullet och det sydda kliar vilket betyder att det håller på att läka. Fortfarande ingen blåtira men min kind, som jag tog emot mest med, börjar bli en aning blå.

Jag är inte avskräckt utan ska till studion för kore och ryggstretch idag. Jag har inte vett nog att bli avskräckt, fråga mina föräldrar. Att jag överlevde min barndom är nog mer tur än skicklighet...

Dags för jobb först, ska se om jag lyckas ta mig igenom dagen utan att ngn märker ngt. Jag har redan träffat tre jobbarkompisar o ingen såg ngt alls...