Kyrkogården på Malapascua, alla viloplatser är lika värda

Kunde inte somna, inte så oväntat. Sov några timmar på vägen hem och hjärnan tycker att klockan är sex timmar fel. Inte konstigt att det blir konstigt.

Hämtade ut paket (polehalsband, byxor, fjärrutlösare), släppte ut missarna och tog itu med trädgården. Alla fallna löv och elaka kirskål har utrotats, även om de senare kommer tillbaka bara jag vänder ryggen till.

Missen springer runt med bara halsband och katten har sele och koppel till sitt stora förtret, men trivs rätt bra ändå. Det finns ju både fåglar och löv att lura på.

Älsklingen sover. Jag tror att jag ska byta plats med honom när han vaknar. Efter en lång dusch, jag har längtat efter hemmadusch.

Semestern har inte varit nådig mot midjemåttet, tre veckors dekadens har den effekten. Och den kolhydratstinna kosten har inte hjälpt till heller. Imorgon börjar återhämtningen, en löptur runt kvarteret, dans och stretch står på schemat. Lugn start, vill inte ta sönder något nu när revbenen äntligen verkar ha läkt.

På måndag träder jag in i studion igen, jag har längtat och drömt. Äntligen är det dags...

Hemma igen. I landet där det inte luktar brända löv överallt, man kan spola ner toalettpappret utan att riskera stopp i rören, man måste ta körlektioner innan man får körkort och där jag hänger min hatt.

Katten och missen har gosats med, kotten kontrollerats och stången kramats.

Älsklingen har ramlat ner i sängen för det blev inte mycket sömn på planen och jag ska följa efter snart. Sedan är det dags att ta itu med tvätt, post och hämtning av paket.

Och bara njuta av hemheten.