Vi är tillbaka efter några dagar på en båt mitt ute på havet, 12 timmar till närmsta hamn.

Mäktigt.

Efter tre dagar hade jag tröttnat på vätan överallt, blåsten, människorna, att bara ha vatten eller cola zero att dricka, att bara ha sallad och vitt bröd att äta.

Jag är ingen sjömänniska. Men jag glömmer det så lätt.

En vecka kvar. Jag har kisselängtan och dansabstinens. Bävar inför första passet efter semestern, det känns som att jag har tappat allt. Men jag längtar.

Försöker låta bli att tänka på de fluffiga allt för mycket, det finns en risk att jag kommer att börja gråta då. Jag hoppas att de har det bra, har inte hört något annat. Jag undrar om de gråter efter mamma o pappa eller om de nöjer sig med att kissa i varje vrå. Jag får veta snart, för snart och inte snart nog.

Flygresa och bilfärd imorgon, sedan framme i Paradis 2.0 Har jag hört. Ingen dykning för mig, jag har tröttnat på att bli våt, bara lugn o ro o sömn o massage. Innan verkligheten attackerar igen.

Älsklingen är på avskedsmiddag, jag fick ont i magen och gick till rummet. Det är fräscht här och första riktiga duschen på en vecka var guld värd.

Bilder finns massor, jag vill bara kunna redigera dem innan jag lägger upp dem. De kan alltid bli bättre.

Nu vill jag sova, hoppas att jag vaknar när älsklingen knackar på dörren så att ahn slipper sova i korridoren. En natt i en säng som inte rör sig ser jag verkligen fram emot.