Direktlänk till inlägg 10 november 2010
Jag överlevde. Med bravur. Men det kändes som att jag skulle dö, så illa var det.
Började med att jag var tidig och gick runt och tittade lite. Fick förväntansångest.
Sedan mötte jag upp herr psykolog, M, som var tidig och ökade på min ångest. Vilket jag berättade om och så pratade vi lite. Sedan var det dags.
Det är inte enkelt att prata om det, får ångestpåslag bara av att tänka. Vanliga människor har inga problem med att fråga om annan storlek på saker eller be om hjälp i affärer. Jag höll på att svimma. Inte vanlig.
Vi var i två affärer, i den första gick det bra. Frågade om storlek, den var slut o hon kollade på nätet om annan affär. Jag höll mig ifrån mina säkerhetsbeteenden och överlevde. Lite stel och orörlig, annars ok.
I andra frågade jag först om storlek, men den fanns inte i mindre. Snäsig expedit=högre ångest. Vi stannade en stund till och jag frågade om en jacka som var slut i den storleken och de kunde inte titta på nätet om den fanns, men de kunde ringa? Då var jag påväg att gå, men M tyckte att det var en bra idé att de skulle ringa så jag fick stå med min ångest och vilja att fly medan det ringdes och fixades.
Jag överlevde. Knappt.
Sedan fikade vi och pratade om lite annat, och sedan fick jag gå hem.
Det var den värsta dagen på länge, med all förväntansångest innan och allt vi gjorde. Jag är stolt över mig, men gråten var inte långt bort när jag kom hem och tigern ryter fortfarande högljytt. Han har en underbar dag idag.
Älsklingen är inte hemma än, ska se om han är på väg nu eller sen. Jag vill bara sova och inte tänka på att jag måste jobba imorgon.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | |||
8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | |||
15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | |||
22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | |||
29 | 30 | ||||||||
|